Att vara rädd...

Det här med att vara rädd.
Jag vet inte.
Jag är rädd för massvis med saker.

Inte spindlad, ormar, hoppa bungyjump, klättra i berg, dyka och såna saker .. inte alls...
Sånt kanske ökar min puls, får adrenalinet att pumpa, men det skrämmer mig inte.
Ändå gör jag det aldrig.
Det ligger någon annan känsla i vägen.
Jag VET ju så väl att jag kommer älska det när jag väl hittar modet och gör det.
Så har det varit med allt hittills...

Jag har en så djupt rotad rädsla för att misslyckas .. men jag undrar så var den kommer från.
Vad bottnar den i?

Jag har aldrig varit så djärv som jag varit sista året.
Jag har vågat .. det kanske tagit ett tag, men jag HAR vågat.

Det handlar om saker som att jag har vågat ställa mig på en bräda och gett mig fan på att jag åtminstone ska försöka lära mig .. och har nog inte känt ett sånt rus som när jag faktiskt fick spendera en dag i backen och känna att det gick bra, att jag kunde, att jag övervunnit mig själv.

Det handlar om att jag tillslut tagit mod till mig att säga vad jag känner till människor .. oavsett om det innebär att jag kanske förlorar dem eller inte.
Några gånger har det slutat med att personerna valt att inte finnas kvar .. vilket smärtar djupt, men efter ett tag kommer känslan av att jag gjort rätt för mig.
Nått i min själ blir starkare .. mitt Jag växer ännu en nivå.

Jag är inte nån som anser att jag är bättre än nån annan.
Jag om någon är otroligt tveksam till min egen förmåga.
Jag avundas dem som har ett mål, dem som vet vad de vill, som strävar efter nått som är inom en radie av vad som är greppbart.

Själv så ja .. jag strävar just nu efter mig.
Efter vad som är jag.
Var mina gränser går .. vad ÄR greppbart?

Jag har en rädsla för att det jag gör inte ska räcka till.
För att det jag känner när jag tror jag känner lycka inte ens är i närheten, utan nått som jag bara inbillar mig måste vara lycka.

Jag blir irriterad på mig själv när jag inte kan fokusera på saker.
När min hjärna så ofta väljer att det är läge att bara yra runt, flacka omkring.

Varför kan jag inte känna?
Varför är den enda känsla som verkligen griper tag i mitt inre just Rädsla?

Det jag nu tror har varit så riktigt och ärlig kärlek .. är de bara inbillning?
Har jag lurat mig själv?

Det känns så riktigt. Så äkta.
Därför är det så svårt att släppa det.
Om jag släpper den känslan .. då finns det bara rädsla kvar i mig...

Ibland tror jag att jag ska spricka av allt som finns i mig.
Men vad är det?
Äkta känslor?
Inbillade?

Var kommer det ifrån?
Vem är jag att tro att allt de här finns i mig?

Jag försöker verkligen leva efter det enda som känns så rätt ... de två ord som känns så äkta i mitt inre.
Två ord som väcker nått i mig, får min själ att brinna och vilja kämpa.

Just Be!

Jag vill att det ska vara äkta!
Jag vill att dessa två ord ska gå att leva efter.
Jag agerar efter mitt hjärtas röst .. har gjort det i 3 år nu...

Lyssnar jag på fel ställe?

"I've waited for so long .. know that I'm Waiting!"