I need to feel...

Har nått jag vill skriva av mig.
Men frågan är ju bara vad.

Intressanta dagar har jag haft.
Hela arbetspasset har varit underligt.
Klart bästa på många vis, hann med en del lyckorus.
Komplicerat på andra, undrar varför det ska vara så svårt med nått som borde vara så lätt och självklart.
Slag i magen fick jag med..

Väl hemma var de intensivt med.
Har inte varit ensam sedan 21 december då jag åkte till Sundsvall för jul.
Behöver nog skärma av mig i min bubbla ett dygn tror jag.

Julen gick smärtfritt i år.
Var stark nog att ta time-out när jag behövde det.
Det hela avslutades kanon med fest i Härnösand.
Sjukt skoj att träffa nya människor.
Så komplicerat det kan bli med.

Det hände saker som jag nog gissat skulle hända förr eller senare.
Dock hade jag hoppats på en bättre utgång av det hela.
Det började gött, fortsatte bra, flöt på ganska fint ändå ... men så plötsligt, magplask.
WTF happend there?

Var det den berömda alkoholen som talade igen?
Jag vet inte .. absolut inte från min sida.
Att en kontakt med en annan person kan kännas så rätt ... sedan bara löses allt upp.
Varför blir det så?
Kontakten finns kvar .. men viljan att prata saknas.
Me förstår de inte .. men om det finns kvar och jag inte bara tror det, så löser det sig nog.
Tid är bra att ge det har jag hört...^^
Jag har ofta så bråttom!

Ego är en bra idé för mig.
Men ack så svårt!

Jag vill göra vad som gör mig lycklig.
Vad som får mig glad.
Men jag vill ju inte göra någon illa.

Vad som gör mig lycklig nu för stunden kan ju sabba allt som jag kanske har byggt någon annanstans, om jag inte passar mig.
Är den totala lyckan för stunden värd vad det kostar, det som kan vara en mer långvarig lycka längre fram?
Ska jag leva mer i nuet eller bygga mer på framtiden?
Bakåt vill jag inte titta .. det som hänt kan jag inte ändra på.

Lär mig gör jag av det, men jag kan inte gräva ner mig i det längre.
Framåt vill jag .. men hur?
Små, lätta, lyckliga steg som kanske slutar i ingenting men är underbara för varje steg... eller tyngre, långa, svårare kliv som bygger sakta på något som kan rasa vilken sekund som helst, men då varje kliv kan ta mig till en ny nivå av lycka?

Den jag är idag är så mycket bättre än den jag varit.
Min självkänsla är större, starkare, mer strålande än någonsin och jag tror jag siktar en stig bland träden.
Denna styrka kommer mycket av att jag aldrig haft så många starka personer runt mig som jag har nu.
Personer som är rätt säkra på sig själv.
Som ger mig styrka med sina ord om mig.
Som bygger mig starkare varje gång jag får höra spontana kommentarer om att jag är en bra vän, en värdig vän, någon att lita på ... saker jag inte fått mycket av alls sista åren.

Bara sista månaden har jag flera gånger fått höra att jag tydligen är bra för någon annan, att jag är stark, strålande, glädjespridande.
Jag har blivit kallad för Ängel och Vacker.
Saker som är otroligt svårt att höra och ännu svårare att ta till sig.

Det har dessutom kommit från så oväntade håll att jag blivit mållös när dessa ord sagts till mig ... och det är inte lätt att få mig att tappa talförmågan när jag inte är välidigt deppig.

Det ryms så mycket känslor i mig ... men nu är de så många att jag tror jag ska spricka!
Å för en gång skull känns de allra flesta av dessa känslor positiva!

2010 - EGO!
Men vilken vinkel tar jag det ur?